Lunnefåglarna på Anda

05 januari, 2023

(Använd CC-knappen i spelarens nedre högra hörn för att slå på och av undertexter)

I Norra Norge, bara några kilometer utanför fiskehamnen Stø i Vesterålen, ligger den lilla och ganska anspråkslösa ön Anda. Här finns dock en av kustens största fyrar. 

Fram till 1987 fanns det fast bemanning på fyren, nu är den som alla andra fyrar, automatiserad. Men på somrarna flyttar ett antal biologer från NINA (Norsk Institutt for Naturforskning) in i de gamla byggnaderna. Själva ön är nämligen allt annat än livlös.  

Varje vår kommer det hit tiotusentals sjöfåglar för att häcka och föda upp sina ungar. Förutom några få toppskarvar, sillgrisslor, tobisgrisslor, trutar och havsörnar finns också ett tusental par tretåiga måsar här. Men ön blev ett naturreservat år 2002 i huvudsak för att skydda öns koloni av lunnefåglar. 

Idag råder det därför under häckningstiden, strikt landstigningsförbud. Men Deep Sea reporters utsände fick ändå ett tillstånd att gå iland, av de lokala myndigheterna i Nordland. Ett av Norges många ”Län”. Under två intensiva dagar i juli 2022 filmade vi fåglar och biologers aktiviteter på ön. 

Biologernas arbete på Anda ingår i ett långsiktigt projekt att övervaka Norges sjöfågelbestånd därför att man upptäckt ett växande problem bland dem. Projektet kallas SEAPOPP och Anda är utvalt som en av 15 nyckellokaliteter längsmed den norska kusten, från Svalbard ner till Oslofjorden. 

Vi anlände till Anda den 17:e juli, då hade lunneungarna redan kläckts ca två veckor tidigare. Lunnefåglarna lever i par och samarbetar varje år för att föda upp sin enda unge. Då, när vi kom till ön, låg ungarna redan i sina väl skyddade hålor under marken på öns övre delar. De är ca 30 000 lunnepar som häckar på ön. Alla par har en unge var, det borde alltså finnas uppåt 90 000 individer inom ett område som inte är mycket större än 200 gånger 200 meter. 

Varje bo ligger i änden av långa jordgångar som mynnar ut i ingången. Man kan nästan se framför sig ön som en schweizerost, och vi fick därför röra oss extremt försiktigt och inom ett mycket begränsat område, för att inte trampa ner i något bo. 

Lunnefågel (Fratercula arctica) som ibland också kallas sjöpapegoja, heter Atlantic Puffin på engelska. Det finns fyra arter av lunnefåglar i världen. Där den atlantiska är den vanligaste och man räknar med att det idag finns runt 5 till 6 miljoner par i dess utbredningsområde. 

Under häckningstiden kan man hitta lunnefågeln på öar vid norra Atlantens kuster, båda på den amerikanska och europeiska sidan. 60% av alla individer, häckar på Island. Också Norge har betydliga kolonier, där Röst-öarna har de största kolonierna. 

Röst ligger 23 mil söder om Anda. På 70-talet fanns där uppåt 1,5 miljoner häckande par. Idag är beståndet på Röst nere på en kvarts miljon par. Den här negativa trenden har man noterat vid de flesta stora lunnekolonierna.  Och lunnefågeln klassas i dag som starkt hotad. Däremot verkar det som att lunnefåglarna klarar sig bättre och etablerar sig i en ökande grad, i mer nordliga regioner. 

När lunnebeståndet minskade i början av 70-talet tolkades det som en konsekvens av överfisket. Då hade den nordatlantiska sillstammen fiskats ned till nära utrotning. Det fick stora konsekvenser för många arter i ekosystem där sillen ingått som en mycket viktig bricka. Så hade torsken varit beroende av sill och började i stället i högre grad äta lodda (en liten stimbildande laxfisk). 

De stora fiskebåtarna som förr hade fiskat sill tvingades leta nya arter att fånga.  Och de norska lunnefåglarna som till mesta delen matat sina ungar med sillyngel, såg nu sina ungar dö av undernäring. 

Under 2000-talet ökade sillbestånden igen, men lunnefåglarna verkade inte gynnas i den utsträckning man kunde förväntat sig. Och nu ser forskarna nya problem mer kopplade till klimatförändringar och ökande havstemperaturer.  

De sillyngel som förr drev förbi lunnekolonierna i precis rätt tid för att mätta tusenvis av snabbt växande lunneungarna, verkar nu i högre grad driva längre norrut, medan andra, nya arter har kommit till söderifrån. 

Till exempel har makrillbestånden expanderat norrut och lunneungarna har fått en ny konkurrent om sillen.  De vuxne tvingas leta efter andra fiskarter eller söka sig till områden längre bort från kolonierna. Med långa flygturer som kan bli så krävande att den upphämtade maten inte längre räcker till för att täcka både det egna energibehovet och dessutom mätta den hungriga ungen som väntar i boet. 

Seniorforskare Tyco Anker Nilsen på NINA i Trondheim har följt utvecklingen vid Röst sedan 70-talet. Han berättar att det nu är 17 år sedan kolonin vid Röst senast födde upp en unge. Därför är, de vuxna fåglar som fortfarande troget återvänder dit för att häcka, alla mer än 17 år gamla. Situationen är ödesdiger när man vet att lunnefåglar i genomsnitt blir cirka 20 år gamla. Denna trend har man även sett bland Islands stora kolonier och andra delar i lunnens utbredningsområde. 

Fram till idag har lunnekolonin på Anda haft en ganska stabil produktion av lunneungar. Då vi var där i mitten av juli 2022, noterade biologerna däremot en negativ trend i takt med att ungarna växte och matbehovet ökade. Många ungar stannade av i sin tillväxt och man fann många döda ungar i bona. 

Under ett samtal med forskaren och ledaren för undersökningarna vid Anda, Signe Dahlsgaard Kristiansen vid NINA i Trondheim, sammanfattar hon häckningsåret 2022, med att betydligt färre ungar överlevde mot året innan (2021). 

Vid slutet av säsongen hade knappt 10% av lunneparens ungar överlevt. Det är för tidligt att säga om det är en bestående trend. SEAPOPP-projektets uppgift är att långtidsövervaka sjöfågelbestånden längs de norska kusterna och vi kan bara hoppas att biologerna kan rapportera om en förbättring efter nästa års säsong på Anda.

Reportage: Lars-Öivind Knutsen
Foto: Lars-Öivind Knutsen
Klippning: Apollonia Meleouni

Liknande artiklar

I 16 år har lunnefågelpopulationen minskat på Vestmannaeyjar, Island. Fram tills i år. Nu tror forskaren att den dåliga trenden kan vända…
Text: Fanny Jönsson
Foto: Terry Whittaker
Ljudet på stranden är öronbedövande. Att använda ordet kakafoni känns lockande, men vid närmare eftertanke känns snarare symfoni som rätt ordval. På Stora Karlsö lever fåglarna i symbios med varandra…
Text: Fanny Jönsson
Foto: Leif Eiranson
Antalet sjöfåglar i Östersjön har minskat kraftigt de senaste 20 åren. Reportage med fågelforskaren Kjell Larsson, Linnéuniversitet…
Reportage: Tell Aulin & Martin Widman
Foto: Oskar Pedersen, Kjell Larsson & Leif Eiranson
Rulla till toppen