Sjöpungar och klimatkrisen
artikel

Sjöpungar och klimatkrisen

11 mars, 2020
Dela på

Text och foto: Martin Widman

Det är något särskilt med sjöpungar. I årtusenden har författare, filosofer och naturforskare försökt komma underfund med vad det är för en organism. Aristoteles, Homeros, Darwin och vårt alldeles egna universalsnille August Strindberg har ägnat uppmärksamhet åt sjöpungar. Är det en havslevande växt, ett djur eller någonstans mittemellan?

Vi börjar på den svenska västkusten, i en industrilokal på Ängsvägen i Stenungsund. Klockan är halv tio på förmiddagen en måndag i november. På företaget Marin Feed är det fikapaus. Kaffebryggare och mandelkubb. Företagets grundare Fredrik Norén berättar:

– Här odlar vi sjöpung, odlar och skördar. Och vi gör så många produkter vi bara kan hitta på av den här sjöpungen.

Det hela började väldigt bra för Fredrik och hans kollegor. Sommaren 2016 drog företaget Marin Biogas igång sin verksamhet, efter många års förarbete och undersökningar. Finansierade av statliga forskningsmedel började de odla sjöpungar i industriell skala. Syftet var att via en rötningsprocess av det havslevande manteldjuret framställa drivmedel i form av biogas.

”Människans och sjöpungens historia är, i alla fall delvis, en och densamma.”

Under några år skördade företaget miljoner sjöpungar ur sin anläggning utanför Lysekil.  Idén var att erbjuda ett klimatneutralt alternativ för att producera drivmedel som dessutom renar haven. När de små sjöpungarna äter filtrerar de samtidigt onödiga närsalter som fosfor och kväve ur havsvattnet och bidrar genom sin blotta existens till att minska övergödning, precis som blåmusslor gör. Restprodukterna från rötningen av sjöpungar kan dessutom användas som miljövänlig gödsel.

Sjöpung i Stenungsund

En framgångssaga och succéhistoria. Hade det kunnat vara. Problemet var bara att ingen var intresserad av företagets biogas.

– Noll procents köpvilja för vår produkt, säger Fredrik. Ingen ville köpa eller investera i vår biogas eller i vår anläggning. Biogasbranschen bygger sin verksamhet på avfallsrester och den är ju gratis. Ingen är beredd att betala för råvara till biogas.

Så där stod de med sitt nystartade företag och en anläggning för att skörda och röta sjöpung. Och ingen var beredd att betala för deras produkt.

– Det var besvärligt läge men vi vägrar ge upp. Jag vet att det finns en stor potential i sjöpungar. Det gäller bara att hamna rätt.

Fredrik Norén med sjöpungar utanför Marin Feed i Stenungsund.

Fredrik Norén menar att sjöpungar är en utmärkt råvara, full av proteiner och nyttiga marina fettsyror, som växer så det knakar naturligt i våra vatten. Därför har företaget rekonstruerats. Idén har förfinats och förts över till ett nytt bolag, Marin Feed, som fortsätter på den grundläggande idén men med nya mål för produktionen.

– Nu har vi börjat tillverka en smaksättare för matlagning av kokad sjöpung, en sorts umami. Och stjärnkockar på västkusten ger vår umami högsta betyg, säger Fredrik Norén.

Men umamin är egentligen ett stickspår. Det är fiskmjöl som är det stora hoppet för Marin Feeds framtida verksamhet. Och ett kravmärkt foder för akvariefiskar.

Det är inte bara i Sverige det finns ett industriellt intresse för sjöpungar. Ett liknande projekt i Bergen har fått norska statliga pengar, för att framställa biogas och fiskmat till laxindustrin. På andra håll pågår försök att göra sjöpungar produktiva som livsmedel eller drivmedel.

– Det finns sedan länge sjöpung på meny på många håll i världen, som en delikatess från havet. Så varför inte också här, frågar sig Fredrik Norén.

Det knyts stora förhoppningar till sjöpungsodlingen.

Och här skulle historien kunna fortsätta berätta om den nya akvakultur som växer fram på olika håll i våra vatten. Där det odlas alger, musslor, kräftor och fisk för att möta den växande befolkningens längtan efter mat från havet. Det skulle kunna handla om hur vattenbrukare slåss mot traditioner, myndigheter och sommarstugeägare på Västkusten.

– En kamp är det, säger Fredrik Norén, men vi jobbar på, övertygade om att det en dag ska löna sig.

Men den här historien vill nu ta en annan väg.


”Vi har utnyttjat det vattenlevande livet utan att någonsin behöva stå ansikte mot ansikte med konsekvenserna av vår egen exploatering eller egen våldsamhet”


En trappa upp i en universitetsbyggnad från 90-talet i Örebro sitter en litteraturforskare, specialiserad på August Strindberg, och ägnar dagar åt att fundera över samma sjöpungar som odlas och skördas på västkusten. Erik van Ooijens arbetsrum är litet och trångt. Plastmatta och skrivbord av eklaminat. Dator med skärmsläckare, pappershögar och böcker. Och kaffe från en automat i korridoren utanför.

Erik tillhör en generation forskare inom humaniora där intresset för miljö och klimatet hamnat i fokus. Och sjöpungar visar sig ha en alldeles särskilt tydlig funktion i det sammanhanget. Erik van Ooijen menar att sjöpungsindustrin kan fungera som ett exempel på hur vi försöker hitta lösningar som i själva verket kan ge oss nya problem.

– Jag är inte intresserad av att formulera en kritik av den här särskilda företaget, de gör inte mer skada än de flesta andra verksamheter. Men det berättar något om vårt förhållningssätt till naturen som råvara. Och kanske särskilt om vårt förhållningssätt till det vattenlevande livet som är oss så främmande.  

Örebro universitet, Nova sedd från öster.

Sjöpungar verkar kanske anonyma, där de sitter helt stilla under hela sitt liv och silar havsvatten. Orörliga. Men sjöpungar intar faktiskt en mycket viktigare roll i den mänskliga kultur- och naturhistorien än vad man kan tro.

– De dyker kanske inte upp på grundkursen i litteraturhistoria, men börjar man leta efter de här sjöpungarna så dyker de upp, lite varstans, som ett slags fossil i litteraturhistoriens lagerföljder. Den äldsta omnämningen står Homeros för, säger Erik.

I Illiadens berättelse om Akilles finns sjöpungen med, som en nedlåtande metafor för en slagen motståndare på slagfältet. Den antika filosofen Aristoteles ägnade relativt mycket tid åt sjöpungen, under sina biologiska fältstudier i den grekiska övärlden. Charles Darwin nämner djuret i Om människans härkomst. Och August Strindberg skriver om sjöpungar i sina växtbiologiska studier.

Erik van Ooijen

För Strindberg och många andra är det sjöpungars tillvaro någonstans mellan växt och djur som fascinerar. Till skillnad från alla andra djur lever sjöpungen sitt liv i orörlighet. De rör sig inte det minsta för att jaga sitt byte. ”Som en vattenfylld påse med könsorgan förankrat vid en sten”- så har djuret beskrivits av en världsledande biolog i vår tid. För Aristoteles skiljer sig djur och växter åt genom rörligheten – den ena förblir stilla, medan den andra kategorin är rörlig. Sjöpungar vägrar infinna sig i den kategoriseringen.

Och Erik van Ooijen berättar att det var Strindberg som ledde honom in på intresset för sjöpungar. Han fascinerades av Strindbergs egenartade idéer om evolutionen, skrivna under den period då han lämnade det skönlitterära för att bli kemist i utkanten av det vetenskapligt erkända. Men hela tiden väl påläst om den senaste forskning. Strindberg lanserade till exempel den egenartade evolutionsteoretiska idéen att växterna har utvecklats ur djur som har slutat röra på sig. Djuren insåg helt enkelt hur besvärligt det var att vara beroende av sin rörlighet för att överleva. En del tröttnade på det hektiska djurlivet och tillbakavecklade sina animaliska organ, slog rot och levde ett lugnare och mer fridfullt liv som växter. Och han hämtade inspiration från nya upptäckter om just sjöpungar.

image-1
image-2
image-3

I mitten av 1800-talet hamnade sjöpungar genom en viktig upptäckt mitt i den evolutionsteoretiska hetluften. Fram till dess betraktades sjöpungar som ett primitivt mellanstadium mellan växt och djurriket. Helt stillasittande, filtrerande vatten. Men så gjorde den ryske embryologen Alexander Kovalevskij en viktig observation som skulle komma att ge sjöpungar en helt annan roll. Han upptäckte i sitt laboratorium att den unga sjöpungen till skillnad från den vuxna inte alls är orörlig. Den simmar omkring. Dessutom har sjöpungen som yngel en hjärna, kopplad till en ryggsträng. Alltså ett ryggradsliknande djur, som efter ett par dagar som frisimmande väljer att slå sig ned på klippor och stenar för att bilda stora kolonier av sjöpungar. För att överleva i havsmiljöns tuffa konkurrens ”äter den upp sin hjärna”. Den löser helt enkelt upp de organ som kräver för mycket energi för ett stillasittande liv. Återvinning på sjöpungars vis. Och blir som vuxen till ett stillasittande växtliknande undervattensdjur som fångar näringsämnen genom att sila vatten. In genom en sifon, ut genom en annan. På vägen passerar vattnet ett mycket finkornigt filter där näring fastnar. Den behöver helt enkelt inte längre röra sig för att jaga föda, utan lever på det som passerar genom djurets kropp.

– Upptäckten gjorde att man nu kunde skriva in sjöpungen som ett led i livets utveckling, berättar Erik. Vilket Darwin också gör, han skriver in sjöpungen som ett led i utveckling fram till det som är människan. Människans historia och sjöpungens historia är i alla fall delvis en och den samma.

Senare tids molekylära analyser har bekräftat detta och placerar sjöpungar mycket närmare ryggradsdjuren än vad man tidigare tänkt. Sjöpungar har spelat en viktig roll i utforskningen av vårt stamträd, där människan är en av knopparna. Sjöpungen en annan.  

”Evolutionsteorin visar egentligen att det inte finns någon nödvändig riktning, ingen trappa eller högre och lägre i egentlig mening. En sjöpung är inte mindre framgångsrik än en människa, båda har lyckats överleva lika länge och anpassat sig efter behov till sina miljöer.”

För August Strindberg däremot var sjöpungen ett bevis för den ”bakvända” evolutionen – från djur till växt. Erik van Ooijen menar att även om Strindbergs grundtanke kan låta besynnerlig, så bär den också en verklig insikt om att evolutionsteorin inte har ett mål, eller riktning. Så som den ofta beskrevs i Strindbergs samtid, även av Darwin: ”människan, universums främsta prydnad och mästerverk”. Allt verkade peka fram mot människan som skapelsens krona, vilket återger en äldre naturuppfattning, där naturen är organiserad hierarkiskt i ett slags trappsteg. På de första avsatserna finns den livlösa materian – stenar och kristaller, på nästa trappsteg finns växterna, ett steg längre upp lägre djur, därefter högre djur och så småningom tronar människan högst upp. I den schematiska världsbilden hamnar sjöpungen långt ner i trappan, precis vid övergången mellan växter och djur.

– Men evolutionsteorin visar egentligen att det inte finns någon nödvändig riktning, ingen trappa eller högre och lägre i egentlig mening, säger Erik. En sjöpung är inte mindre framgångsrik än en människa, båda har lyckats överleva lika länge och anpassat sig efter behov till sina miljöer.

För Erik van Ooijen har Strindbergs uppenbart bakvända perspektiv ett värde, som en slags ögonöppnare. Det tvingar oss utmana våra förutfattade meningar, som fortfarande i hög grad styrs av en världsbild där människan tronar högst upp i utvecklingstrappan. Som skapelsens krona och till sitt väsen skild från sin omgivande verklighet. Strindberg däremot visade en öppenhet för att ekologiskt perspektiv som saknas i vår värld.

Vi kan inte ta för givet att vi vet exakt hur andra ekologiska sammanhang och andra livsformer fungerar och hur vi hänger ihop med dem. Att läsa Strindberg på det sättet kan vara en läxa i öppenhet både för det andra, naturen som främmande, men också om naturen som ett sammanhang som vi är innästlade i vare sig vill det eller inte.

Det går inte att avgränsa enskilda organismer som fristående från en ekologi eller miljö eller andra varelser. Djuren är inte fristående från växterna och människan är inte fristående från varken det ena eller andra, saker och ting går in i varandra på ett sätt som gör att vi måste vara öppna för samband. Också osynliga samband. Det kan finnas kopplingar som vi kanske inte är medvetna om.

I allt naturligt finns något förundransvärt” skrev Aristoteles för nästan 2500 år sedan. I allt som finns i naturen, även i det som för oss är den mest obetydliga av existenser, finns en pusselbit till det som bidrar till en förståelse av den helhet i vilken den har sin plats.

Eller som Strindberg menade: Allt är i allt, och allt kan bli allt.

– En förvånansvärt modern natursyn, som uppmärksammas av moderna växtneurobiologer idag, säger Erik.

Men vi sitter fortfarande delvis fast i en gammal och rotad världsbild, som beskriver livet på jorden som en trappa, och som enligt Erik van Oijen är förklaringen eller orsaken till att vi idag lever med en närapå ödelagd planet. Det våldsamma förhållningssätt vi har till allt det som finns längre ner på livets trappsteg. Bland dem sjöpungar.

Erik van Ooijen räknar sig till vad som sedan en tid kallas post-humanistisk forskning. Ett forskningsfält med ökat intresse för de ekologiska samband där människan ingår. Och en kritik mot den världsbild som beskriver människan som något väsentligt annorlunda än den omgivande miljön och naturen. En kritik mot en världsbild som bygger på ett slags våld mot den omgivande miljön, en oreflekterad exploatering och utarmning av naturen. Och särskilt hårt drabbade är det vattenlevande livet, säger litteraturforskaren Erik van Oooijen:

– Vattenytan blir en tydlig uppdelning mellan vår värld och en främmande värld som vi har tillåtit oss att exploatera utan tanke på konsekvenserna. Ett kalhygge kan vi uppleva som ett väldigt våldsamt ingrepp i naturen. En gruva kan vi beskriva som ett sår i naturen. Men det som sker under ytan ser vi inte på samma sätt. Så vi har kunnat exploatera det vattenlevande livet och vattnets ekologier utan att någonsin behöva stå ansikte mot ansikte med konsekvenserna av vår egen exploatering eller egen våldsamhet.

Stilla hav Östersjön
Foto: Magnus Eriksson / TT

Tillbaka på fabriken i Stenungsund. Fredrik Norén är uppenbarligen fascinerad av det djur han försöker skapa en industri kring.

– Jag skulle kunna prata väldigt mycket om sjöpungen, den är väldigt väl undersökt. Det publiceras mellan en och tio vetenskapliga artiklar om dagen om sjöpungar. Och det är vi tacksamma för, kunskapen kan vi använda i vår produktion. 

Utanför den stora plåtbyggnaden där Marin Feed har sin sjöpungsproduktion visar Fredrik djuret. De förvaras i stora plasthinkar, till bredden fyllda av sjöpungar.

– Så här ser de ut – som sladdriga snoppar. Eller långa korvar. Och innanför höljet av cellulosa finns själva djuret. Det suger in vatten genom ett hål i övre delen av kroppen, som pumpas genom ett finmaskigt filter där näringsämnen fångas upp, och så skickar den ut rent vatten i andra änden. Partiklarna som fångats upp transporteras ner till magen, där ett enzym bryter ner maten för att ta ut de kolhydrater och fetter som djuret behöver. Och så bajsar den ut det den inte behöver i andra änden. Inte så långt från hur de flesta andra djur fungerar, berättar Fredrik Norén.

Och han hade kunnat fortsätta länge till. Det är så mycket som fängslar honom med sjöpungar. Inte minst för möjligheten att odla i stor skala.

– Vi är ännu ganska outvecklade när det gäller akvakultur i Sverige, på andra håll i världen ligger de långt före. Vi försöker arbeta som bönder, men jordbruket har ju utvecklats under tusentals år, vi har egentligen bara börjat vårt vattenbruk. Vi sår och skördar som bönderna men har ännu inte effektiviserat vår verksamhet på samma sätt.

Säger Fredrik och tar oss vidare in i lokalerna där de kokar sjöpungar i flera stora kokkärl, för framställning av sjöpungsfonden. Han visar oss torkade sjöpungar och det pulveriserade fiskmjölet. Möjligheterna är oändliga för sjöpungsindustrin, tycks det.

När vi lämnar industrilokalerna på Ängsvägen i Stenungsund ska det snart börja regna. Fredrik Norén och hans kollegor fortsätter koka sjöpungar, övertygade om att en livaktig akvakultur och levande vattenbruk är vad vi behöver för att möta de utmaningar vi står inför. Det post-humanistiska perspektivet är långt borta från kafferummets vardagliga samtal.

Litteraturvetaren Erik van Ooijen däremot, tillsammans med en växande skara forskare med posthumanistisk utgångspunkt, manar oss att höja blicken. Han är noga med att inte rikta specifik kritik mot Fredrik och företaget i Stenungssund, men använder gärna sjöpungsindustrin som ett exempel på att vi bortser från de ekologiska sammanhang vi själva är en del av.

– Klimatförändringar, den globala upphettningen och massutrotning av arter visar att vi inte alls är fristående från den natur vi exploaterar, säger Erik. Vi är hela tiden inlemmade och inbegripna i de komplexa förhållanden som är naturen själv. Men genom att förneka de här relationerna handlar vi på ett i grunden förnuftsvidrigt sätt som riskerar att göra vår egen fortlevnad som art omöjlig.

Kanske, tycks Erik van Ooijen mena, gör den världsbild som dominerat vårt tänkande under mycket lång tid att vi skadar och förstör naturen i vår strävan att rädda den. Akvakultur i den skepnaden blir ytterligare ett verktyg i lådan mänskligheten plockar ur för att utvinna resurser ur en redan härjad och plundrad natur. I grund och botten handlar det om en världsbild där människan är en priviligierad varelse, höjd över allt annat liv.

– Vi måste försöka tänka bortom den människocentrerade normen som av naturliga skäl dominerar allt mänskligt tänkande, vare sig det varit humanistiskt eller naturvetenskapligt inriktat. Det leder till en våldsam hantering av andra liv helt enkelt eftersom de inte värderas som liv.