Spökfisket under ytan

26 april, 2022

(Använd CC-knappen i spelarens nedre högra hörn för att slå på och av undertexter)

Varje år går stora mängder fiskeutrustning förlorade i havet. I många fall fortsätter utrustningen att fiska utan att någon tar hand om fångsten – så kallat spökfiske. På västkusten utgör hummertinor det stora problemet och det beräknas att tusentals går förlorade årligen. Längs både väst- och östkusten pågår dock flera projekt som syftar till att städa havet från dessa dödsfällor.

Karin Martinsson, Robin Wolf och Tommy Berntsson arbetar i projektet 8+Fjordar, som är ett samarbete mellan Kungälv, Orust, Stenungssund, Tjörn och Uddevalla. Tillsammans genomför kommunerna åtgärder i linje med de nationella miljömålen Ett hav i balans och En levande kust och skärgård. En av åtgärderna är att städa, eller ”dragga”, havsbotten från hummertinor och annan fiskeutrustning som fiskare av olika anledningar förlorat. Wolf berättar att majoriteten av redskapen är hummertinor på omkring 40 meters djup, där bland annat bristen på solljus gör att utrustningen bryts ner långsamt.

– Vi hittar väldigt gamla hummertinor som fortfarande är i bra skick. En tina hade legat i åtta år och såg ut som ny. Den var helt stängd och innehöll mycket skal, så den har säkert dödat några hundra krabbor under sina år, och några humrar. 

När ett djur fastnar och till sist dör i hummertinan, så börjar det lukta och lockar till sig fler djur. På så sätt ackumuleras spökfiskeeffekten. Något annat som bidrar till problematiken är att många hummerfiskare stänger sina tinor med buntband för att kunna upptäcka om någon stjäl från dem. 

– Men varenda en som åker ut för att tjuvfiska har ju en kniv med sig och kan lika gärna öppna buntbandet, sätta tillbaka ett nytt och kasta i hummertinan igen. Så det är bara dumt.

Genom att i stället försluta sina tinor med bomullstråd, som löser upp sig efter omkring 90 dagar, kan flyktvägar skapas för djuren som fastnar i utrustningen. 

dykare
Dykare

Flera orsaker till att utrustning förloras

Att hummertinor och annan fiskeutrustning försvinner i havet beror på flera faktorer. Bland annat är placeringen avgörande, berättar Martinsson. 

– Om man placerar dem nära farleder till exempel, få finns det risk att välet kapas av. Då blir det väldigt svårt att få upp dem igen. 

En annan förklaring är enligt Wolf att många hummertinor väger för lite och att linorna spänns för hårt vid havsytan, vilket gör att de enkelt följer med havsströmmarna och trasslar in sig i varandra. 

– Det är så vi hittar de allra flesta, i stora härvor. Det kan ligga 100 tinor i en stor boll. Blir det så tungt så använder vi en vinsch och drar upp det mot land. 

Det finns flera metoder för att lokalisera fiskeutrustning på havsbotten. Till att börja med görs en inventering när hummerfisket pågår. Draggningen koncentreras sedan till områden i eller i närheten av farleder där många tinor placerats och där det är strömsatt. Därefter är teknik i form av ekolod och undervattensdrönare till stor hjälp. 

– När vi tittat över var vi misstänker att många tinor ligger, så brukar vi köra över området med ekolodet. Det är så pass bra att vi kan se om det ligger en hummertina på botten, berättar Berntsson.

I de fall där namn och telefonnummer finns angivet och går att urskilja, kontaktas ägaren för upphämtning. Resten av fiskeutrustningen körs till den marina återvinningscentralen i Sotenäs.

Utmaningar kvarstår

Det finns också organisationer som arbetar ideellt med att ta upp förlorade fiskeredskap. Ett exempel är Divers Against Ghost Nets, som är verksamma i området mellan Göteborg och Lysekil. Initiativtagarna är ett gäng fritidsdykare, som redan år 2008 började notera förlorad fiskeutrustning på havsbotten. Sedan dess har de plockat upp stora mängder hummertinor, ryssjor och nät och 2019 bildades föreningen i sin nuvarande form. Men att dyka efter fiskeutrustning är inte helt riskfritt, berättar ordföranden Paul Hultsbo.  

– Både säkerhetsmässigt, hur man får upp det till ytan och vart allt ska göras av, hela organisationen runt omkring. 

Organisationens krav för att få dyka efter förlorad fiskeutrustning är att tidigare ha genomgått omkring 100 dyk i nordiska vatten. På senare tid har de likt 8+Fjordar också börjat använda sig av ekolod och undervattensdrönare för att effektivisera verksamheten. Upphittade spökfiskeredskap lämnas till ägaren, polisen eller återvinning. 

Enligt Hultsbo kvarstår ett antal utmaningar och han beskriver Norge som ett föredöme när det kommer till att förebygga spökfiske. De har bland annat infört krav på att registrera sina hummertinor och märka dem med namn och telefonnummer. Om en tina upphittas spökfiskandes, får ägaren en bot hemskickad. 

– Det blir ett automatiskt incitament att rapportera sina borttappade redskap. 

I dagsläget är det inte reglerat var hummertinor får placeras, vilket är en anledning till att många går förlorade. Samtliga av de intervjuade är överens om att sådana regler behövs, likaså krav på bomullstråd samt skylt på redskapen med ägarens namn och telefonnummer. 

– Vi ser gärna att Havs- och vattenmyndigheten skärper upp reglerna och slår följe med den Norska modellen, säger Hultsbo från Divers Against Ghost Nets. 

Tidskrävande processer 

Lisa Bredahl Nerdal arbetar som utredare inom marint skräp på Havs- och vattenmyndigheten i Göteborg. Hon beskriver att myndigheten arbetar med frågan på flera plan – internationellt såväl som nationellt. Grunden till det arbete som bedrivs i Sverige idag lades 2017 i samband med projektet Marelitt Baltic. 

– Då gick länderna runt Östersjön samman och identifierade var redskap finns, hur vi ska ta upp dem på bästa sätt och vilket omhändertagande som är bäst i hamnar. 

Sedan dess har myndigheten bland annat utvecklat verktyget GhostGuard, dit vem som helst kan rapportera förluster och fynd av fiskeutrustning. En annan viktig del av arbetet är finansiering av draggningsinsatser. 

För att förebygga förlust av redskap arbetar myndigheten med informationsinsatser, samt att utveckla och öka producenternas ansvar. Att få igenom regler för till exempel placering av redskap är dock en krångligare process. 

– Det är en svårare nöt att knäcka, för det handlar om fiskerilagstiftning. Sådana här frågor måste gå ut på remiss så att folk får tycka till, vilket är en anledning till att det tar lång tid. 

Bredahl Nerdal understyrker dock att bollen är i rullning och myndigheten arbetar med att se över vilka styrmedel som är effektivast för att förebygga förlorade fiskeredskap. Att frågan aktualiserats på senare år har dessutom inneburit att myndigheten fått ökade medel för att arbeta med den. 

– Det är nya tongångar och det underlättar när vi utreder dessa frågor.

På Havs- och vattenmyndighetens hemsida om marint skräp finns mer information om arbetet med förlorad fiskeutrustning. 

Text: Anna Axelsson
Foto: Divers Against Ghost Nets
Scroll to Top