Tusentals ton kemiska stridsmedel söder om Gotland
artikel Människan och havet Miljö

Tusentals ton kemiska stridsmedel söder om Gotland

27 oktober, 2020
Dela på

Text: Björn Hagberg
Rubrikbild: Magnus Martinsson/N/TT
Foto: Jorma Valkonen/TT, Sydsvenskan/IBL, Sjöfartsverket, Sipa/TT

Andra världskriget pågår fortfarande i Östersjön med betydande risker för djur och det marina ekosystemet. På botten ligger omkring 15 000 ton senapsgas och andra giftiga stridsmedel och vittrar sönder. ”Kemiska stridsmedel ska inte få finnas i fisk eller skaldjur”, säger Fredrik Lindgren vid Havs- och vattenmyndigheten.

Att historia ibland möter nutid blir tydligt i fallet med kemiska stridsmedel från andra världskriget. Och inte minst visar det också att havet under väldigt lång tid i människans historia fått agera soptunna.

Vid krigsslutet hamnade hundratusentals ton kemiska vapen från den tyska krigsindustrin i händerna på de allierade. Det handlade om livsfarliga och potenta stridsmedel som aldrig använts, men som fortfarande var aktiva. På något sätt måste vapnen hanteras. Lösningen blev att sänka gifterna i havet. Engelsmän, amerikaner och ryssar dumpade tillsammans hundratusentals ton aktiva stridsmedel på utvalda platser i Östersjön: Lilla Bält, öster om Bornholm och Gotlandsdjupet. Och där ligger de fortfarande kvar.

Drygt 60 år senare går tre kvinnor bland raukarna på Gotlands sydligaste del och funderar på hur det kunde bli så här. Att sälar kanske hade varit och besökt sönderrostade rester av gifter som var tänkta att döda människor. Att människan slängt dessa vapen i havet.

– Det är så förunderligt att det här har kunnat ske. Det är verkligen djupt störande, säger Cecilia Åsberg, professor i genus, natur, kultur vid Linköpings universitet.

Cecilia och hennes två forskarkollegor Astrida Neimanis och Aleksija Neimanis hade tagit del av en rapport om dumpade kemiska stridsmedel. De hade också hört talas om sälar med konstiga skador i sina ansikten. Några forskare hade slagits av tanken att sälar som simmat i områden med tusentals kemiska gifter kanske kommit för nära i sin nyfikenhet.

De kom till Gotland för att se om de kunde hitta några fysiska spår efter de dumpade vapnen. Men också för att försöka förstå trådarna mellan den förflutna kemiindustrin, krig och tanklösa miljöaspekter som fortfarande hemsöker våra vatten. – Årtionden efter att vapnen skulle oskadliggöras blir de aktiverade på nytt, både bokstavligt i fiskares nät och kanske i sälars ansikten samt i människors medvetande, fortsätter Cecilia.

image-1
image-2
image-3

Bakgrunden kan spåras tillbaka till 1935 då Tyskland började rusta upp sin arsenal av kemiska vapen. De skulle säkerligen komma till nytta i ett kommande storkrig, tänkte Hitler. Men så blev det inte. Kemiska stridsmedel användes i stort sett inte alls under andra världskriget.

I slutskedet av kriget beordrade den tyska krigsledningen att de kemiska vapnen inte fick falla i fiendens händer. Det gällde speciellt de sorter man förmodade att de allierade inte kände till, exempelvis nervgasen Tabun. Tyskarna beslutade sig dock för att inte förstöra vapnen eftersom hanteringen skulle kunna missuppfattas som en inledning att använda sig av dessa vapen. Man utrymde under sträng sekretess flera magasin och vapnen transporterades till olika depåer i Tyskland.

Efter krigsslutet gjorde de allierade upp om Tysklands framtid. De satte upp riktlinjer för den totala avväpningen och demilitarisering av Tyskland. Cirka 305 000 ton kemiska stridsmedel hade påträffats och det bestämdes att all ammunition skulle förstöras. Vid den här tidpunkten var dumpning till havs det enda tillvägagångssätt man kände till för att bli av de kemiska stridsmedlen.

Planerna var till en början att dumpa stridsmedlen i Atlanten, men både tekniska och ekonomiska problem satte stopp för detta och man valde därför områden som låg närmare till hands. Totalt användes fem dumpningsområden. Amerikanerna och britterna lastade fartyg fulla med kemisk ammunition och sänkte dem i Skagerrak. Ryssarna led brist på fartyg och dumpade därför ammunitionen direkt från fartygsdäck på två ställen i Östersjön. Man kastade dem helt enkelt överbord. Som följd av detta är stridsmedlen utspridda över ett väldigt stort område. De exakta positionerna är heller inte säkerställda.

Öster om Bornholm dumpades 32 000 ton senapsgas, Clark I och Clark II, Kloracetofenon, Fosgen, Kvävesenapsgas och Tabun. Cirka 50 sjömil söder om Gotland dumpades 2 000 ton olika kemiska stridsmedel, så som senapsgas, Adamsit, med flera (se ordlista).

Åren gick, men så småningom förstod man att det här kanske inte hade varit en särskilt lysande idé, det kunde ju faktiskt innebära en fara både för människor och djur. Men vem som skulle bära ansvaret var en svår fråga att besvara eftersom det hade genomförts när det inte stred mot någon gällande internationell lag. Dumpningar till havs förbjöds helt och hållet först genom London-konventionen 1972.

Östersjöländerna skrev 1974 under Helsingfors-konventionen där de förband sig att vidtaga nödvändiga åtgärder mot marina föroreningar och skydda samt förbättra den marina miljön i Östersjön.

Länge diskuterades bärgning av vraken. Men argumenten mot bärgning var många. Vraken och ammunitionen hade blivit kraftigt rostangripna. Faran för miljön och de som skulle bärga var överhängande. Djupen är stora och det hela är ett projekt som skulle kosta miljardbelopp. Sen återstår ju även problemet med att ta hand om de kemiska stridsmedlen när de väl har kommit iland.

Ryska forskare förde fram en idé om att täcka över vraken. Ett annat förslag var en metod, även den föreslagen av ryssarna, som går ut på att man bygger en sfär över vraken på botten. Genom ett rör i sfären sprutar man sen in olika ämnen som neutraliserar de kemiska stridsmedlen och genom ett annat suger man ut vattnet som neutraliserats. Avslutningsvis bärgas de kemiska avfallsprodukter som fällts ut. Men ingen av dessa idéer utvecklades vidare.

Idag arbetar flera olika samarbetsorgan med frågorna om de dumpade kemiska stridsmedlen. Den viktigaste för Sveriges del är Helsingfors-kommissionen, HELCOM, som 1993 på Sveriges initiativ tillsatte en kommitté för att utreda dumpningarna i Östersjöområdet. I sin rapport rekommenderar de fortsatt forskning på bland annat arsenikföreningars miljöpåverkan samt vilka riktlinjer som ska gälla för fisket.

Man har kommit fram till att samtliga kemiska stridsmedel har en densitet större än havsvattnet och därför blir kvar på havsbotten när ammunitionen rostat sönder. Vattentrycket förhindrar dessutom att ångorna kan komma upp i luften. Samtidigt konstaterar rapporten att det finns stora luckor i kunskaperna om de kemiska stridsmedlens påverkan på den marina miljön. De undersökningar som gjorts på olika marina organismer har nästan uteslutande gällt senapsgas. Men inte heller där är kunskapen stor.

En annan riskfaktor är att fiskeredskap kan få med sig ”klumpar” av kemiskt stridsmedel som ligger på botten. Danska fiskare i Östersjön har rapporterat om hundratals fall då fått senapsgas i sina fångstredskap, troligtvis beroende på att ammunitionen där ligger utspridd direkt på havsbotten.

Och så här har det pågått under decennierna. Men ingen verkar bli riktigt klokare på vad som behöver göras. Alla är dock eniga om att det måste införas någon form av övervakning. Kunskapen om de kemiska stridsmedlens nedbrytningstid och påverkan på det marina livet är, som sagt, mycket liten.

Nästa stora steg togs 2014 då en rapport sammanställdes av CHEMSEA (Chemical Munitions, Search and Assessment), en intressegrupp sammansatt av myndigheter och aktörer från länderna runt Östersjön. Det var den här rapporten som Cecilia och hennes kollegor hade tagit del av. Och det var skrämmande läsning.

Vid undersökningarna i området kring Gotlandsdjupet påträffade forskare uppskattningsvis över 8 000 objekt som misstänktes vara krigsmateriel som potentiellt innehåller kemiska stridsmedel. Efter analyser på torsk från området med kemiska stridsmedel, och jämförelser med fisk från andra platser i Östersjön, registrerade forskare inga uppenbara synliga skillnader. Men på cellulär nivå kunde de se avvikelser. Även tester på musslor visar sådana tendenser. Rapporten föreslår att denna forskning måste fortsätta och utökas.

Nedbrytningen av kemiska stridsmedel fungerar olika för olika gifter, men ska betraktas som beständiga förgiftningar. Föroreningarna är tydligast i Bornholmsbassängen – här visade analyser att så gott som samtliga prov innehöll föroreningar som kan härledas till vapnen. Det ser lite annorlunda ut på andra platser, bottenproverna visar på skilda svar. Ibland fanns det inga spår, ibland fanns det. Möjligen beror det på lokala skillnader i miljön. I alla områden som undersökts finns dock en tydlig relation mellan den totala koncentrationen av arsenik och förekomsten av kemiska vapen.

Man tror också att korrosion och läckage från behållarna som de kemiska stridsmedlen ligger inuti kommer att öka över tid. Därför är det nödvändigt att övervaka och kontinuerligt genomföra kontroller av föroreningar i dessa områden.

Trots att områdena är utmärkta på sjökorten så fortsätter fiskeriverksamhet på dessa platser och under decennierna har det inträffat olyckor när de kemiska stridsmedlen fastnat i fiskeredskapen och hamnat ombord på fartygen. Kemiska stridsmedel fortsätter alltså att vara ett hot för människor ombord på fiskebåtar.

Bara under de senaste tjugo åren har 115 incidenter med kemiska stridsmedel rapporterats till myndigheter. De livsfarliga objekten i Östersjön finns både inom och utanför de kända dumpningsområdena, vilket leder till slutsatsen att det finns en tydlig risk att utsättas för farliga ämnen som sträcker sig långt utanför de officiella dumpningsplatserna.

Samma problematik gäller även för andra aktiviteter som utförs på Östersjöns botten, till exempel vid byggandet av vindkraftparker eller nedläggning av pipelines, kablar och annan utrustning. Man behöver även ha i åtanke att påverkan av miljön där det finns kemiska stridsmedel kan ställa till med skador vi inte kan förutspå – kemiska stridsmedel stannar kvar i botten längre än vad man tidigare trott.

Men det är inte bara verksamhet till havs som utsätts för fara. De senaste decennierna har också visat att kemiska stridsmedel med lätthet kan nå land genom att behållare med gifterna spolas iland längs kusterna. Och om dessa hanteras felaktigt kan det utgöra stor fara för människor.

Ytterligare en aspekt är marin verksamhet som rör om i bottenlagren. Sådana aktiviteter riskerar att frigöra gifter som ligger inkapslade i sedimentet och därmed direkt orsaka hot mot både människor och miljö. Allra farligast blir det om sediment från grävoperationer lyfts ombord på fartyg för bortforsling.

CHEMSEA:s övergripande slutsats kring kemiska stridsmedel på Östersjöns botten är att dumpningsplatserna inte utgör ett akut hot, men att de kommer att fortsätta vara ett problem som måste hanteras. Å ena sidan representerar stridsmedlen källor till förgiftning som vi inte kan veta omfattningen av och som dessutom är svåra att kontrollera. Å andra sidan utgör de samtidigt en ekonomisk risk ur perspektivet att Östersjön är en osäker plats. Därmed ett potentiellt kostsamt område för investeringar. Och från ett miljömässigt perspektiv representerar gifterna en risk för marina arter genom konstant exponering. Den data som finns tillgänglig idag räcker inte för att förutspå konsekvenserna eller hur situationen kommer att utvecklas. Om en stadig och långsam korrosion och läckage fortsätter så kommer problematiken att vara långvarig, men lokal. Så småningom kommer nedbrytningsprocessen göra att det mesta av hotet försvinner. Men, om läckaget ökar så kommer nedbrytningsprocessen inte balansera mängden läckage och då kan svåra problem uppstå. Fler studier behövs, speciellt när det gäller utvecklingen över tid, inkluderat läckagets omfattning och hastigheten på korrosionen. Allt för att fastslå vilket scenario som är det mest troliga.

– Kemiska stridsmedel ska inte finnas i fisk eller skaldjur, säger Fredrik Lindgren, utredare vid enheten för havsmiljöförvaltning på Havs- och vattenmyndigheten. Oavsett mängden gift är det alltid alarmerande med halter av kemiska gifter.

Myndigheten genomförde under sommaren 2019 nya undersökningar, både i Östersjön och utanför västkusten och kunde fortsatt konstatera att bägge områdena har restprodukter av kemiska stridsmedel i sedimenten. Utbredningen av föroreningarna och den tänkbara spridningen av dessa gifter till marina organismer är av stort intresse. Och i slutändan leder det till att vi måste få reda på vilka möjligheter som finns att sätta in förvaltningsmässiga åtgärder.

– På västkusten hittade vi spår av kemiska stridsmedel i räkor, havskräftor, plattfisk och pirål, berättar Fredrik. Och i Gotlandsdjupet konstaterade vi samma sak för torsk och plattfisk. Halterna är väldigt låga, men det är ju på något sätt alltid oroväckande med halter av kemiska gifter i fisk och skaldjur.

Riskerna för spridning av innehållet i de kemiska stridsmedlen ökar med tiden eftersom behållarna rostar och naturliga strömförhållanden då för gifterna med sig till nya platser. I Gotlandsdjupet innehöll samtliga sedimentprover kemiska gifter vilket visar att stora delar av området är påverkat. Samma ämnen som finns i sedimenten går också att finna i vävnaden hos de infångade marina organismerna från samma positioner.

Trots att det har gått många år och många olika undersökningar genomförts så är det fortfarande relativt okänt hur kemiska stridsmedel påverkar de marina organismerna. Förutom den direkta skadan på djuret så kan även indirekta effekter uppstå när ämnen lagras i vävnader eller för djur högre upp i näringskedjan.

– Den här problematiken kommer inte att falla mellan stolarna, förklarar Fredrik. Det är uppe på dagordningen hos flera myndigheter. Vi måste fortsätta att följa utvecklingen.

Men exakt vilka åtgärder som kan komma att sättas in är inte klarlagt. Och förutom att kunskapsluckor finns så är det också komplicerat eftersom det berör så många olika länder. Då blir ansvarsfrågan ofta svår att hantera.

– Det kan dock bli aktuellt att ändra på hur fisket i dessa områden ska bedrivas. Kanske behöver vi reglera var bottentrålning får ske, avslutar Fredrik.

Bland raukarna längs strandlinjen på södra Gotland hittar Cecilia Åsberg och hennes forskarkollegor inte några fysiska spår av de kemiska stridsmedlen. De får heller inga svar som med säkerhet fastställer orsakerna till skadorna i sälarnas ansikten. Istället försöker de förstå de kulturella, historiska, emotionella och miljömässiga strukturer som binder vapnen samman, bevarar dem och håller fast dem i en osäker framtid. De författar en artikel för att berätta om sina tankar. De är övertygade om att vi behöver hitta nya sätt att tala om problem av den här typen. Nya sätt som kan hjälpa oss att öppna ögonen och få oss att engagera oss bättre i de överträdelser som begåtts och numera är en del av havet. Då kan vi utveckla en kapacitet för att agera på rätt sätt. För vi kan inte fortsätta att använda havet som en lösning på problem, vi måste sluta med att låta vattnet tvätta bort våra synder.

Fotnot 1:
Ordlista för kemiska stridsmedel som dumpats i Östersjön:
Senapsgas – Senapsgas är en förening som bland annat innehåller svavel och klor. Ren senapsgas är en färg- och luktlös vätska. Oren är den mörkbrun till färgen och har en svag senaps- eller vitlöksliknande lukt som angriper hud och slemhinnor. Ögonen är mycket känsliga och gasen åstadkommer inflammation, vilket kan leda till blindhet, hudrodnader, blåsor och sår som liknar brännskador, skador på luftvägar och lungor, som kan vara dödliga vid större doser. 
Kvävesenapsgas – Skiljer sig från vanlig senapsgas genom att svavlet är ersatt med kväve.
Kloracetofenon – I rent tillstånd är ämnet färglöst kristallint. Den tekniska produkten är färgad grå eller gulbrun och har en aromatisk lukt. Ämnet är kraftigt ögonretande men irriterar även luftvägar och fuktig hud. Verkan är ögonblickligen, men går över när exponeringen upphört.
Clark I (difenylklorarsin) – Organisk arsenikförening. I ren form består den av färglösa kristaller medan den tekniska produkten är grå eller mörkbrun till färgen och har ingen uttalad lukt. Clark I verkar mycket kraftigt retande på de övre luftvägarna och leder till rinnande näsa och tårflöde, andningsbesvär, nysningar, smärta i bröstet, huvudvärk, illamående och kräkningar.
Clark II (difenylcyanarsin) – Mycket lik Clark I. Clark II har dock en lukt av lök eller bittermedel. Skadeeffekterna är desamma som för Clark I.
Adamsit (fenarsazinklorid) – Organisk arsenikförening med namn efter en amerikansk kemist. I ren form består adamsit av ljusgula nålformiga kristaller. Den tekniska produkten är grönfärgad av biprodukter. Ämnet har ingen speciell lukt och skadeverkningarna är desamma som för Clark I.
Fosgen – Uppbyggd av kol, väte och klor. Enda gasformiga kemiska stridsmedlet i den tyska arsenalen. Den tekniska produkten är gul eller rödgul och har en sötaktig lukt som påminner om skämd frukt eller nyslaget hö. Fosgen verkar som inhalationsgift. De första tecknen på förgiftning inträffar först efter 3 till 12 timmar. Därför kan man få i sig mycket utan att märka något. Symptomen är hosta, syrebrist, lunginflammation och kvävning. Tabun – Organisk fosforförening. Den enda nervgas som tillverkades i större skala. Föreningen är i rent tillstånd en klar vätska medan den tekniska produkten är brunfärgad. Tabun tas upp genom inandning av gas eller aerosol och genom hudpenetration av droppar. Symptomen vid låga doser är pupillsammandragningar, andnöd och tryck över bröstet. Dödande doser medför drägling, svettning, kräkningar, kramper, ofrivillig avgång av avföring och urin, konvulsioner och slutligen kvävning.

Fotnot 2:
Artikel Fathoming chemical weapons in the Gotland Deep, av Astrida Neimanis (The University of Sydney, Australien), Aleksija Neimanis (Statens veterinärmedicinska anstalt), Cecilia Åsberg (Linköpings universitet)
https://www.researchgate.net/publication/318640122_Fathoming_chemical_weapons_in_the_Gotland_Deep

Fotnot 3:
Professor Cecilia Åsberg är medgrundare till The Posthumanities Hub. En feministisk plattform för olika projekt, internationella nätverk, konst och kommunikation, gästforskare, natur- och kulturvetare som möts i kreativitet och nyfikenhet över universitets-, nations- och disciplingränser. I projekt vid The Posthumanities Hub skapas möten för konst, vetenskap, teori och samhälle med utgångspunkt i tvärvetenskaplig humaniora.