Världens ledare verkar ha för mycket fantasi

10 maj, 2021

Jag har aldrig varit rädd för monster under sängen. Däremot har jag varit livrädd för spöken i tvättstugan. 

Sängen, den är en för uppenbar plats för ett spöke. Där är de alldeles för lätta att upptäcka. Nej, tvättstugan var mer passande: Tvättmaskinens bullrande, de sega lysrören i taket som långsamt spred sitt kalla sken över laminatgolvet. Och så slutligen esset i rockärmen: Torkskåpet i hörnet. Där får ett människostort spöke lätt plats.

Året var 2002. Jag hade under sommaren läst en bok om en liten flicka som möter ett spöke i spegeln en dag när hon är ensam hemma. Att det inte fanns en spegel i tvättstugan spelade inte någon roll. Alla pusselbitar som jag behövde för att kunna väva samman manuset till min inre skräckfilm, de fanns redan där. Med tiden ebbade rädslan (lyckligtvis) ut och tvättstugan återgick till att bara vara just en tvättstuga.

Länge så såg jag min fantasi som ett handikapp. Men i maj förra året så läste jag en artikel som fick mig att tänka om. I tidningen New Yorker så intervjuades Ali Khan från “National Center for Zoonotic, Vector-borne and Enteric Diseases” om pandemin. På frågan hur det kommer sig att världsledare inte var mer förberedda på covid-19-pandemin, trots att forskare och andra inflytelserika personer (inklusive Bill Gates) hade varnat för det i decennier, så svarade Khan:

– På grund av bristande fantasi.

Han menade alltså att världsledarna, trots otaliga bevis på liknande pandemier som Ebola och SARS hade svårt att föreställa sig att en pandemi kunde lamslå en hel värld så som covid-19 nu har gjort. Idag krävs det inte skönlitteratur för att få mig rädd längre. Det räcker med att följa den senaste klimatforskningen. Senast jag blev kallsvettig var när SMHI presenterade hur medelvattenståndet kommer, och kan komma att öka längs med kusten.

På flera kustområden hade myndigheten gjort nedslag och tagit fram specifika siffror för hur mycket havsnivån kan tänkas öka där. Jag tittade givetvis upp de platser jag själv har en stark koppling till. Som barn har jag spenderat flera somrar längs med Blekinges kust, så när jag såg hur mycket havsnivån i Karlshamn kan komma att öka så ryggade jag till. När jag skriver “kan komma att öka” så konstaterar myndigheten att vattennivån kommer att öka oavsett fortsatt uppvärmning, men att höjden också beror på hur pass mycket medeltemperaturen på planeten ökar. I beräkningarna utgår de ifrån olika utsläppsscenarion som IPCC som presenterat där medeltemperaturen varierar mellan 1.5 graders uppvärmning till upp till över 4, till år 2100. Skillnaden i havsnivåhöjning mellan dessa uppvärmningar gjorde att havsnivåhöjningen varierar rejält. I SMHI:s beräkningsmodell visade det sig att havsnivån i Karlshamn kan höjas med mellan 36 – 81 cm till 2100. Jag tänker på de skärsgårdsöar jag befunnit mig på i min barndom, de stränder jag badat i, och hur de om åttio år då skulle kunna vara helt översvämmade. Liknande scenarion målas upp i Skåne och längs med stora delar av den svenska kusten. 

Att polarisarna smälter och jorden blir varmare vet de flesta. Men jag tror det är få personer som förstår hur pass mycket havsnivån kan höjas – och hur den ökningen hänger ihop med mängden koldioxid vi släpper ut. För desto mer koldioxid som vi släpper ut, desto snabbare accelererar växthuseffekten och uppvärmningen. Det blir varmare och fler glaciärer smälter, vilket i sin tur gör att havsnivån höjs. Men haven är också fenomenala på att fånga upp den här värmen – mellan 1971 – 2010 tog haven upp 90 procent av den globala uppvärmningen. När haven blir varmare så “sväller” dem, vilket gör att havsnivån i sin tur höjs igen. Ett varmare hav har också svårare att ta upp syre, vilket gör att få djur kan överleva i ett sådant ekosystem.

Samtidigt är väldigt få delar av världshaven skyddade. Idag är strax under 3 procent av världshaven under starkt skydd. Forskare har varnat för att den biologiska mångfalden i haven är hotad och ett av de globala hållbarhetsmålen är att utöka skyddet av världshaven och förvalta dem på ett mer hållbart sätt. Förra året kallade även FN till ett internationellt möte (uppdelade i fyra delmöten) för att diskutera och slutligen enas om hur världens länder tillsammans ska skydda den biologiska mångfalden i havet. Beslutet som ligger på bordet är om 30 procent av världshaven ska skyddas till 2030 – och isåfall hur. Men precis innan mötet skulle gå av stapeln så sköts det upp. En global pandemi kom i vägen. Världen gick in i ett krisläge och sen dess har det skett enorma samhällsförändringar. En krishantering har skett, helt enkelt.

Jag vet inte hur du har känt, men för mig finns det någonting i pandemihanteringen som har skavt. Det är någonting med skillnaden i krishanteringen av covid-19 och den globala uppvärmningen. För att sätta in det i en kontext som blir lite tydligare, så tänker jag att vi kan använda pandemins språk. Min generation och alla framtida generationer med oss, är vad man skulle kunna beskriva som riskgruppen för den “värmepandemi” som spritt sig över världen. Alltså den globala uppvärmningen som kommit att bli vår vardag till följd av droppsmitta från överkonsumtion och förbränning av fossila bränslen. Ålder är i värmepandemin också avgörande, fast här är det tvärtom än i covid-19. Ju yngre du är, desto större sannolikhet är det att du kommer drabbas. Men precis som i covid-19 drabbar värmepandemin de som är socio-ekonomiskt utsatta hårdare. Båda pandemierna har beskrivits som globala kriser, ödesutmaningar, som måste lösas genom internationellt samarbete.

De två pandemierna hänger dessutom ihop, visar det sig. Inger Andersen, chef för FN:s klimatprogram (UNEP) skrev i en krönika förra året att om vi skyddar mer natur, så minskar vi också risken för framtida pandemier likt covid-19. Det innebär alltså att om vi stoppar värmepandemin, så kan vi också minska risken för andra framtida pandemier. 

Världens ledare säger sig göra sitt yttersta för att stoppa smittan. Då borde det vara en no-brainer för dem att göra sitt yttersta för att stoppa värmdepandemin också. Eller hur?

Opinionen har även den visat sitt stöd för förändring. Under 2018 och 2019 så gav miljöorganisationen Fridays For Future upphov till de största miljödemonstrationer som världen någonsin sett i modern tid. Ungdomarna krävde då, precis som nu, att klimatförändringen tas på allvar. Men hur kommer det sig att det inte är dagliga presskonferenser om klimatet och miljön? Var är åtgärdspaketen för havet, skogarna och skydd för den biologiska mångfalden.

Kan det vara som så att det är svårt för politikerna att visualisera att ännu en kris, om än större än covid-19, kan ske? Är det brist på fantasti, som Ali Khan menade?

Men det argumentet håller inte. Det går inte att säga att det krävs fantasi för att visualisera klimatkrisens effekter. De senaste trettio åren av klimatmöten, krisrapporter och extremväder borde ha gjort klimathotet verkligt nog. Det är ju redan här. Att jämföra politikers hanterande av värmepandemin med hanteringen av covid-19, gör att krisinsikten hos världsledare inte bara känns skrattretande, utan även skrämmande. Värre än tvättstugespöken.

Jag börjar tro att verkligheten snarare är tvärtemot vad Khan påstår. Världens ledare verkar ha för mycket fantasi. De behöver bli mer verklighetsförankrade. Kanske jag ska börja med att lämna en kopia av SMHI:s senaste forskning i deras tvättstuga?

Text: Fanny Jönsson
Foto: TT Bildbank/ AFP / Jonathan NACKSTRAND

Liknande artiklar

– Jag tycker det är viktigt att man säger ifrån och höjer rösten för det man tycker är viktigt…
Text: Fanny Jönsson
Foto: Alexandre Gobatti Ramos
Deep Sea Reporter kommer till Dig i apokalypsens tid. Rapporterna om hoten mot mänskligheten avlöser varandra…
Text: Peter Löfgren
Foto: Johan Candert
Havet var mitt. Och allas. Gränslöst. Ville jag tro…
Text: Peter Löfgren
Foto: Torbjörn Lilja/N/TT, Berit Roald/NTB Scanpix/TT, Johan Strindberg/Bildhuset/TT, Simon Stanford
Rubrikbild: Justem Johnsson/TT
Rulla till toppen