Vem äger havet?
fiske Krönika Österjön

Vem äger havet?

01 juli, 2020
Dela på

Text: Peter Löfgren. Foto: Torbjörn Lilja/N/TT, Berit Roald/NTB Scanpix/TT, Johan Strindberg/Bildhuset/TT, Simon Stanford. Rubrikbild: Justem Johnsson/TT

”Havet ägs av alla och ingen. Samtidigt som många hävdar rätten till havets resurser tar ingen idag det yttersta ansvaret för havet.”
Havsmiljökommissionen 2003

Som barn älskade jag att sitta på vår brygga och fantisera om framtida seglatser. För mig var havet lika oändligt som rymden. Där fanns inga gränser, bara frihet och äventyr. Trodde jag.

Men människan har sedan länge byggt murar och stängsel även i havet. På 1700-talet ansågs en nation ha rätt att kontrollera vattnet så långt ut från kusten som man kunde skjuta en kanonkula. Då som nu är havet och dess rikedomar orsak till krig och konflikt.

På havsytan kunde jag i dagdrömmen färdas vart jag ville. Som min store, starke morfar Kalle, som korsade de sju haven. Och sedan aldrig fann sig riktigt tillrätta i land. Han tillbringade de sista åren av sitt liv ensam på ett fyrskepp.

Blekinges kust är mitt ursprung. Att från tidig ålder kunna se horisonten vidgar perspektiven. Skapar tankar kring varifrån vi kommer. Mitt hav var en väg ut i världen, men också en oändlig källa till rikedom. Andlig och kroppslig. Att meta var en god del av livet.

Havet var mitt. Och allas. Gränslöst. Ville jag tro. Men när jag började studera historien fann jag att talet om fiskaryrket som fritt och havet som gränslöst aldrig har varit sant.

image-1
image-2
image-3

Genom århundradena har starka sjöfartsnationer velat kalla haven ”fria”. Den som behärskade oceanerna styrde också världen. Men idag handlar det mindre om armador och sjöslag. Från och med 1900-talet gäller istället kampen att roffa åt sig så mycket som möjligt av rikedomarna under ytan: olja, gas – och fisk. Men hur drar man gränser i havet? Och vem äger fisken?

Den frågan har i modern tid lett till krig i Europa. Storbritannien och Island utkämpade mellan 1948 och 1976 flera ”torskkrig”. Island utvidgade sin ekonomiska zon, utan föregående internationella förhandlingar. Brittiska fiskebåtar fick sina trålar avklippta av isländsk kustbevakning, vilket fick regeringen i London att skicka krigsfartyg. Konflikten ledde till väpnat våld. Island hotade att lämna NATO. Det fick britterna att falla till föga och dra sig tillbaka.

Idag är Storbritannien inblandat i en ny fiskekonflikt. Efter utträdet ur EU vägras medlemsländerna tillträde till stora delar av de brittiska vattnen. Striden om fisken i våra hav hårdnar i takt med utfiskningen.

Det finns sedan 1994 en internationell ”grundlag” som reglerar vem som har rätt till havets resurser, inklusive fiske. Havsrättskonventionen visar hur rikedomarna ska fördelas mellan världens länder. Med rättigheterna följer också skyldigheter, som att skydda den marina miljön från utsläpp och exploatering:
”This convention…will promote the peaceful uses of the seas and oceans, the equitable and efficient utilization of their resources, the conservation of their living resources, and the study, protection and preservation of the marine environment,” (United Nations convention on the law of the sea)

Jag har svårt att få ihop konventionens vackra ord med hur livet runt Sveriges kuster har misshandlats. Svensk fiskeförvaltning är en sorglig historia, före och efter EU-inträdet. Sedan Sverige gick med i gemenskapen kan vi inte själva besluta om hur fisket ska
bedrivas längs våra kuster. Frågan Vem äger fisken? har av EU besvarats med ett kvotsystem: EU:s medlemsländer kompromissar fram kvoter för alla fiskarter, som fördelas mellan ländernas yrkesfiskare. Kvoterna har nästan alltid satts högre än de vetenskapliga råden från ICES, Internationella havsforskningsrådet. Politikerna i EU har under årtionden fördelat fiskkvoter som inte är hållbara. Östersjötorsken, som vi känner den, har fiskats till gränsen för utrotning.

EU:s definition av ”vem äger fisken?” har inneburit att fiskerinäringen alltid har prioriterats. Men det är resultatet av ett kortsiktigt tänkande: när fisken tar slut dör även näringen. Den medvetenheten finns hos alla som i generationer har fiskat småskaligt i ett begränsat område.

Makthavarna bör sedan länge ha varit medvetna om vart deras gynnande av storskalighet och maximalt uttag av fisk leder. Eller läser de inte de utredningar de själva tillsätter? I Havsmiljökommissionens rapport från 2003 är analysen glasklar:

Havet ägs av alla och ingen. Samtidigt som många
hävdar rätten till havets resurser tar ingen idag det
yttersta ansvaret för havet.
De näringar som nyttjar
haven har ansett sig ha självklara rättigheter, men inte
tillräckliga skyldigheter för att skydda de marina
ekosystemen. Ett övergripande ansvar saknas såväl
internationellt som nationellt.
——
Splittringen av havsmiljöarbete kompliceras ytterligare
av en bristande dialog och samordning mellan olika
intressenter., forskare och myndigheter. Miljöarbete
handlar i grunden om att förändra och stimulera
mänskligt beteende, vilket kräver omfattande
förändringar av gällande attityder.
——
Havsmiljökommissionens slutsats är att
miljösituationen i våra omgivande hav är ett
resultat av att kortsiktiga ekonomiska intressen, i
kombination med en bristande förståelse för de
komplexa marina ekosystemen, har tillåtits att
styra hanteringen av havet. Havet är i stora
stycken ett offer för allmänningens förbannelse.

image-1
image-2
image-3

Kommissionens analys tycks ha hamnat i papperskorgen. Eller mellan stolarna? Jag kan inte dra någon annan slutsats än att politiker och myndigheter med öppna ögon har låtit havet förödas. Eller saknar de verkligt inflytande? Vem har i så fall den verkliga makten över fiskeripolitiken?

Havsmiljökommissionen använde begreppet ”allmänningens förbannelse”, som är hämtat från engelskans ”Tragedy of the commons”. Det myntades på 1800-talet för att beskriva vad som hände när betesdjur fick härja fritt på allmänningar. Teorin går ut på att ingen tar ansvar för vården och skötseln av det gemensamt ägda. Alla vill bara roffa åt sig så mycket som möjligt, vilket leder till att resursen förstörs. Detta skulle också kunna gälla fisken i havet. Eftersom ingen och alla äger den gäller det att fånga den först – annars tar någon annan den.

Föreställningen att det ”gemensamt ägda” tenderar att bli vanvårdat kan appliceras på allt från atmosfären till fiskbestånd. Men måste allmänningen bli överexploaterad? Och är nationella kvotsystem för fisket enda lösningen?

Det finns andra sätt att se på ägandet, människan och naturen. Nobelpristagaren i ekonomi, Elinor Ostrom, har visat att människor kan samarbeta och utveckla naturresurser som ägs av alla. Ostrom kan via sin forskning slå fast att besluten om hur till exempel fiskbestånd ska förvaltas, bör ske så nära brukarna som möjligt. Om befolkningen på en viss kuststräcka får kollektivt ansvar för fiskvården utvecklar de regler som gör förvaltningen ekonomiskt och ekologiskt hållbar. Genom att människor görs delaktiga ökar viljan att vårda allmänningen – för deras eget och efterkommande släktens bästa.

Jag tänker att om nobelpristagare Ostroms forskningsresultat appliceras på Östersjön skulle havet delas in i mindre sektorer. Lokala kustfiskare, med stöd av forskare och myndigheter, skulle få ansvar för förvaltningen av de havsområden de så väl känner. Lokal förvaltning har visat sig mycket framgångsrik i stora svenska sjöar, som Hjälmaren och Mälaren. Där är gösen talrik, fiskas hållbart och ger yrkesfiskarna goda inkomster. Det här tänkandet går på tvärs med EU:s och Sveriges havsförvaltning. Där bestäms
kvoterna i Bryssel och merparten hamnar hos storskaliga industrifiskare från Västkusten. De fiskar långt ifrån sina hemmahamnar och har ingen anknytning till Östersjökusten. Lokala fiskare hävdar att ”deras” fisk närmast utrotas av enorma Göteborgstrålare, vilket sker enligt gällande lagar och regler. Medan det kustnära fisket är på utdöende är de högteknologiska industritrålarna mycket lönsamma.

Frågan om industritrålarna är idag den stora konfliktpunkten i svenskt fiske. Kommuner längs hela ost- och sydkusten kräver att det storskaliga fisket begränsas. Protesterna handlar om att bevara traditionell kultur och lokala arbetstillfällen. Vem äger fisken? är på väg att bli en het politisk fråga. I Sverige, Europa och världen.

Som barn hade jag en idol. Yrkesfiskaren Karl från Stora Hammar, som la nät från sin lilla båt med tändkulemotor. Han lärde mig att hitta de bästa fiskeställena. Men också att alltid försiktigt släppa tillbaka små fiskar och att inte ta fler än familjen kunde äta.

Havsrättskonventionen:
https://www.un.org/Depts/los/convention_agreements/
convention_overview_convention.htm

Havsmiljökommissionen;
https://books.google.se/books?
id=8vhm2-7sD3MC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false

Debatt om trålgränsen:
https://mitti.se/nyheter/ministern-flytta-tralgransen/