Vilda djur, pandemi och havens tillfrisknande
artikel havskunskap Miljö

Vilda djur, pandemi och havens tillfrisknande

25 september, 2020
Dela på

Text: Björn Hagberg
Foto: Shutterstock

Stora vilda kattdjur rör sig oväntat på gatorna i en sydamerikansk mångmiljonstad. Delfiner simmar ostört i den annars bullriga hamnen i Trieste. Tusentals utrotningshotade sköldpaddor bygger bo på en strand invid en storstad vid Indiska oceanen. Blåvalar och späckhuggare siktas alldeles intill kusten. Nedstängningen av människans livsvärld under pandemiåret 2020 har varit dramatisk och tragisk, men också fått konsekvenser för det vilda djurlivet som ingen kunnat förutspå.

Pandemin under 2020 kan ses som ett globalt experiment med oväntade möjligheter att studera hur mänskliga aktiviteter påverkar djurliv, ekosystem och havsmiljö. I alla fall om man är obotlig optimist. Kanske kan denna förändrade tillvaro även bana väg för ett nytt berättande kring nutidens viktigaste fråga – kan haven klara sig? Men alldeles oavsett så är det fruktansvärt bråttom, säger Carlos Duarte, professor i marinvetenskap, i en artikel i tidskriften Nature.

– Vi upptäcker nu att relativt små förändringar i människans beteende kan få stor betydelse för ekosystemens fortlevnad, säger Carlos Duarte. Till exempel har nedgången i transportsektorn både till land och till sjöss under våren har haft stor betydelse för flera djurarters känsliga rörelsemönster. Det är som att det pågår ett ”reclaim-the-nature-movement”.

Carlos berättar om den sydliga bastardsköldpaddan, en hotad art i familjen havssköldpaddor, som under våren setts i tusentals på en annars tätt befolkad strand i Indien. De har i observationer framgångsrikt förökat sig och därefter simmat ut till havs igen. Precis som det alltid borde varit. De har under våren inte, som annars är fallet, dragits mot ljuset från snabba bilar på den närliggande motorväg som brukar vara en dödsfälla för sköldpaddor. 

Och under ytan, i världens hav där vi inte ser vad som pågår, rör sig djuren friare än tidigare. Fartygstrafiken minskar och ”ljudföroreningar” likaså. 

Avsikten var att träffa professor Carlos Duarte och filma en intervju, men under denna tid av social distansering fick intervjun helt enkelt skötas digitalt – för budskapet som Carlos och hans kollegor har kan inte vänta på bättre tider. Det är bråttom när det gäller möjligheten att rädda havet. Och det kan gå. Men då måste vi börja nu.

– Späckhuggare, blåvalar och delfiner har observerats på platser där de sedan länge varit tillbakapressade. Nu återtar de förlorad terräng, och det går snabbt, säger Carlos med glädje och stark förhoppning.

Carlos återkommer hela tiden till den oväntade möjlighet som pandemin har medfört. Att förstå sambandet mellan mänskligt och andra djurs beteende är av avgörande vikt, i en tid då allt fler arter dör eller är på gränsen till utrotning. Detta års minskade rörlighet, människans frånvaro eller bortavaro, den ofrivilliga time-out:en, kommer att avslöja aspekter på relationen människa/natur som varit omöjliga att studera. Fram till nu.

image-1
image-2
image-3

Och det gäller att vända detta till någonting positivt. En aspekt som Carlos och 14 av hans forskarkollegor tog upp i en annan artikel i tidskriften Nature tidigare i våras. Artikeln med den passande titeln ”Rebuilding marine life” kan också ses som en form av upprop. Artikeln riktar sin uppmärksamhet mot den snabba återhämtningsförmåga haven kan uppvisa. Lämnas haven i fred från människans exploatering så återgår de relativt snabbt till hälsosamma nivåer. 

Här är det inte utan att man anar ett par olika spår som forskarna vill att vi ska vill följa. Åtminstone om man vill sälla sig till de hoppfulla. Det första spåret gäller författarnas budskap kring vilka åtgärder som behövs för att göra det möjligt att rädda haven. Det andra spåret gäller den förändring som behövs för hur fakta och forskning kring haven tillstånd ska förmedlas. Men låt oss ta en sak i sänder. Vi börjar med åtgärderna som behövs.

Inledningsvis råder det inget tvivel om vikten av att börja nu. Inte om en liten stund – utan nu. Haven kan inte vänta på bättre tider. Det är bråttom när det gäller möjligheten att rädda havsmiljöerna. Men det är möjligt, det vill säga genomförbart. En återkommande uppmaning som ska anammas, enligt artikelförfattarna.

Takten för åtgärderna som måste sättas in för havens återhämtning kan påskyndas i många av ekosystemen. En betydande återhämtning kan genomföras inom 20 – 30 år. Men då måste pressen på haven, klimatförändring inkluderat, åtgärdas. Forskarna har identifierat nio grundläggande delar som innehåller nycklarna för att låsa upp dörrarna till ett återställande av det marina livet. Det handlar framförallt om: sjögräs, våtmarker, mangrove, korallrev, kelp, ostronbankar, fiske, megafauna (havets bestånd av de största djuren) och djuphaven. I artikeln redogör forskarna kortfattat för vilka åtgärder som behövs för respektive områden och visar samtidigt på att det fortfarande är möjligt att komma tillrätta med i stort sett alla katastrofer som ligger inom närtidens horisont. Men det är bråttom, som sagt.

– Vi har ett fönster just nu för att återskapa ekosystemen, men om vi väljer att inte göra det så kommer det att vara försent, säger Carlos med eftertryck och energi för att eventuellt motverka den uppgivenhet som kan infinna sig hos de som upprepat samma saker om och om igen. Att fortsätta på samma sätt som vi gjort de senaste decennierna när det gäller bevarandet av havsmiljöerna fungerar inte eftersom det är uppenbart att dessa tillvägagångssätt inte får önskvärd effekt.

Carlos hävdar att många länder också behöver omvärdera sin syn på haven som ett slags ingenmansland. Vi måste alla ta ansvar för det gemensamma. Vi måste, fortsätter Carlos, bygga upp ett bättre ramverk för hållbara oceaner och sluta se haven som ett slags vilda västern där det är enkelt att ta för sig av alla resurser. När prislappen för åtgärderna kommer på tal är det lätt att uppfatta beloppen som närmast astronomiska. I runda slängar behövs 100 till 200 miljarder kronor. Årligen. I två till tre decennier. Detta är i och för sig ungefär vad dagens ineffektiva metoder också kostar, menar Carlos. Men det som artikelförfattarna har spetsat in sig på är att räkna ut en bättre kalkyl – de menar istället att för varje dollar som investeras i de nya satsningarna så kommer det tiofalt tillbaka. Och de leder det i bevis genom flera exempel, bland annat: över en miljon nya arbetstillfällen, intäkter från ekoturism i fredade områden som vida överstiger inkomsterna från fiske i samma områden, skydd av kustområden som leder till besparingar för försäkringsbranschen på omkring 500 miljarder kronor varje år.

Hur ska information, fakta och kunskap förmedlas? Bakgrunden till tankegången över detta förhållande kommer i mångt och mycket ur vanmakten över att all rapportering om miljön är negativ – katastrofer och ständiga försämringar dominerar. 

Carlos menar att rubriker och artiklar, i såväl dagspress som vetenskapliga tidskrifter, om och om igen rapporterar om hur illa ställt det är i haven. Denna återgivning skapar en pessimistisk syn kring möjligheterna för havens framtid. Närmare bestämt möjligheterna att göra skillnad för havens återhämtande. Det blir en pessimistisk kultur som också sprids till allmänheten. Och den här kulturella pessimismen ställer sig i vägen för alla bevis på framgångsrika och succéartade forskningsprojekt och insatser.

Det handlar istället om att ta hand om de lyckade försöken och öka verkningsgraden av dem till stora områden. Artikeln är således full av optimism och ett aktivt sätt att försöka ändra berättandet.

– Om vi engagerar oss snabbt på många områden och skalar upp dem inom en tioårsperiod så har vi en chans att återskapa det tidigare överflödet av marint liv och samtidigt göra havet till ett helt funktionellt ekosystem inom 30 år. Det vill säga omkring år 2050. Vi har förmågan och kunskapen att återställa marina habitat för att säkerställa hela ekosystemet.

Det är ingen liten utfästelse. Men den är att ta på allvar.

Vägen framåt innebär alltså att ändra på det faktum att väldigt få informerar allmänheten om framgångar. Inte heller kommuniceras detta inom det akademiska fältet. Alla måste istället berätta om lyckade projekt som händer runt om i världen och som ofta leder till väldigt goda resultat. Först när alla lyssnar till det nya kan vi visa på att det är möjligt att välja en bättre framtid.

– Det är hoppfullt och jag är övertygad om att detta ger oss en chans att stärka våra samhällen, säger Carlos. Ett budskap jag vill föra fram.

På frågan vad havet betyder för honom själv svarar Carlos snabbt med att han har en passion för havet. Han utvecklar tankegången med att berätta att han är fäst vid havet på ett sätt som känns som att det finns i hans DNA.

– Men jag har också känt att jag misslyckats eftersom många av de ekosystem i havet som jag har engagerat mig i nu är helt borta eller så gott som förstörda.

Det var ur denna känsla av misslyckande som han började inrikta sig på de små framgångar som trots allt görs. Och under de senast fem till sju åren har det kommit sådana positiva rapporter mer systematiskt, från olika håll runt om i världen. Då bestämde Carlos sig för att byta från pessimism till optimism.

– Vi har alla en moralisk skyldighet, inklusive samhället, att i slutet av 2020 ha en global agenda för att rädda haven, säger Carlos, trots pandemin. Och han ger sig inte. Nu är det dags att vända pandemin till någonting positivt – ur havens perspektiv.

Och för att återgå till pandemins effekter: vad betyder det när människan inte räknas som en del i ekologin?  Och vilka förändringar i våra livsmönster kan vi göra för att öka överlevnaden hos andra djur? Nedstängningen under året kan ge ovärderliga insikter i vilka åtgärder vi bör utföra för att bevara den globala biologiska mångfalden och upprätthålla de olika ekosystemen. Och inte minst viktigt, ur ett strikt mänskligt perspektiv, förhindra att nya virus överförs från djur till människor.

Men nedstängningen har inte bara haft positiva effekter. För många vilda djur som anpassat sig till en urban vardag har halvåret varit lika svårt som för instängda människor. Råttor, måsar och vissa apor saknar människans närvaro och spill. På andra håll, i mer avlägsna trakter, har övervakningen av hotade djur och växter minskat. Tjuvjägare har tagit tillfället i akt att jaga utan risk för upptäckt. Och det finns en oro för att länder med ansträngd ekonomi snarare kommer att öka exploateringen av naturresurser för att kompensera för det bortfall som pandemin inneburit. Det handlar förstås om symbios. Självklart är även detta en del i Carlos tänkande om samspel. Men det positiva måste stå överst och han tänker ändå på vad dagens situation medför.

– Nu har vi möjlighet att studera hur vi bäst kan dela det begränsade utrymme vi har på den alltmer överbefolkade planeten, säger Carlos Duarte.

Avslutningsvis känns det som att Carlos vill förmedla att detta förunderliga år kan ses som ett globalt experiment. Ett experiment ingen önskat sig och med tragiska konsekvenser, men när det ändå ägt rum bör vi ta chansen att studera utkomsten av allt som hänt och vilken påverkan det haft på miljön. Ungefär så resonerar både han och en rad internationellt erkända forskare i ännu en artikel i tidskriften Nature.

– Den nedstängning som stora delar av västvärlden genomfört ger oväntade möjligheter för forskare att studera hur mänskliga aktiviteter påverkar det vilda djurlivet.

– Vi har ett smalt fönster av möjlighet att skapa ett hälsosamt hav för våra barnbarns generation, säger Carlos Duarte, själv nybliven farfar. Vi har kunskapen och verktygen att klara av det, avslutar han hoppfullt.

Artikel i Nature: https://www.nature.com/articles/s41559-020-1237-z

Artikel i Nature: https://www.nature.com/articles/s41586-020-2146-7